Puka-Puka, Korallatoll i Tuamotu, Franska Polynesien

Puka-Puka är en elliptisk korallatoll i nordöstra Tuamotu-arkipelagen, cirka 6,3 km lång och 3,7 km bred, med omkring 5 km2 landyta. Den lilla lagunen på cirka 2 km2 är igenslammad och saknar en verklig passage till havet. Atollen är korallväxten på toppen av en undervattensvulkan som bildades för 41,5 till 41,9 miljoner år sedan.

Magellans expedition såg troligen Puka-Puka i januari 1521 och kartlade den som San Pablo bland Islas Infortunadas. Willem Schouten och Jacob Le Maire nådde atollen den 10 april 1616 och kallade den Honden Eiland. Otto von Kotzebue rapporterade den 1816 som Île Douteuse, och FitzRoy och Wilkes använde Dog Island. Omkring 1850 blev den fransk.

Människorna här talar pukapukanska, ett marquesiskt språk som skiljer sig från dialekter på andra håll i Tuamotu-arkipelagen. Detta språk formar det dagliga livet och ger samhället sin egen identitet.

Puka-Puka flygplats har en 950 meter lång landningsbana som förnyades efter översvämningarna i augusti 2011 för att hålla den avlägsna atollen nåbar; den tar emot omkring 100 flygningar och 1 200 passagerare per år, hälften i transit. Lagunen saknar en egentlig passage till havet, så atollen nås med flyg. Te One Mahina på västra sidan är kommunens säte.

Den 30 juli 1947 fick Thor Heyerdahl och hans sex besättningsmän på balsatimmerflotten Kon-Tiki syn på Puka-Puka, deras första land efter 97 dagar och omkring 6 700 km till sjöss sedan avfärden från Callao i Peru.