Deer Cave, Arkeologisk grotta nära Otranto, Italien

Hjortgrottan är en kustkarstgrotta på Salentokusten vid Porto Badisco, cirka 8 km söder om Otranto. Den har två ingångar och tre gångar på omkring 200 m vardera, med en sammanlagd längd på över 1 500 m. De vågiga, mjölkvita kalkstensväggarna bär cirka 3 000 pictogram i svart fladdermusguano och röd ockra, samlade längs 600 m i de tre gångarna.

Fem medlemmar av den salentinska grottforskningsgruppen „Pasquale de Laurentiis” från Maglie upptäckte grottan den 1 februari 1970 och kallade den först Antro di Enea, efter legenden om Aeneas landstigning i Porto Badisco. Nuvarande namn kommer från hjortpiktogrammen. Målningarna i fladdermusguano och röd ockra dateras till 4000–3000 f.Kr.

Namnet kommer från hjortarna som återkommer i målningarna, vid sidan av jägare, hundar, hästar, geometriska figurer och symboler. Figurerna är gjorda med fladdermusguano för svart och röd ockra, guano som samlats in inne i grottan. Den mest kända bilden är den så kallade dansande Guden, tolkad som en dansande schaman eller trollkarl.

Grottan har varit stängd för allmänheten sedan strax efter upptäckten, och tillträde är förbehållet auktoriserad personal och forskare. Besökare kan inte gå in i gångarna; de 3D-inspelningar som National Research Council Canada och universitetet i Salento gjorde 2005 och 2009 ligger till grund för en virtuell rundtur i hög upplösning som säljs på DVD. Platsen ligger på sluttningen av en liten dal som öppnar sig mot Porto Badisco, cirka 8 km söder om Otranto.

Det mest kända pictogrammet är den så kallade Dansande guden, en dansande schaman målad i fladdermusguano och röd ockra. Paolo Graziosis monografi från 1980 är fortfarande den enda vetenskapliga dokumentationen på plats, och Maria Laura Leone tolkar de återkommande hjort- och jaktscenerna som en skapelsemyt.