Réservoir de Montsouris, Underjordisk vattenreservoar i 14:e arrondissementet, Frankrike

Montsouris-reservoaren är en övertäckt vattenreservoar på en höjd nära Parc Montsouris i 14:e arrondissementet. Två par överlagrade bassänger, 265 m gånger 135 m, ligger under tre hektar gräsmatta som håller vattnet vid konstant 12 °C. De övre bassängerna är 3,30 m djupa, de undre över 5 m. En lanterntorn med keramiktak av Janin Frères och Guérineau kröner byggnaden.

Reservoaren byggdes 1869–1874 av ingenjören Eugène Belgrand och försenades av fransk-tyska kriget och Kommunen. Först kallades den réservoir de la Vanne, sedan de Montrouge; 1875 nådde vattnet Champs-Élysées. Byggd ovanpå gamla stenbrott krävde den nästan 1 800 murade pelare och förstärkning av fem slukhål, under överinseende av Octave Keller.

Namnet kommer från den intilliggande parken Montsouris; först hette den réservoir de la Vanne, sedan réservoir de Montrouge. Lanternens tak målades av Janin Frères och Guérineau vid Paris keramikmanufaktur med stadens vapen och källornas namn: Vanne (1874), Loing och Lunain (1900), Voulzie (1925). Området är inte öppet för besök; bara den gräsbevuxna kullen över bassängerna syns.

Reservoaren är en vattenanläggning i drift, inte ett museum: den ligger inom en sluten fyrkant mellan avenue Reille i söder, rue de la Tombe-Issoire i väster samt rue Saint-Yves i norr och öster, utan allmän ingång. Dess grästäckta tak, tre hektar gräsmatta, syns från gatorna runt omkring och från den närbelägna Parc Montsouris.

Innan modern elektronik födde operatörerna upp foreller i tankar för att kontrollera vattenkvaliteten, eftersom fiskarna fungerade som naturliga indikatorer på föroreningar. Denna enkla men effektiva metod var en gång det bästa sättet att övervaka om vattnet var säkert att dricka.