Azelin chandelier, Romansk ljuskrona i Hildesheims domkyrka, Tyskland

Azelins ljuskrona är en romansk hjulkrona av förgylld koppar och tennplåt: en cirkelrund ring med tolv torn och tolv portar. Utsmyckningen är sparsammare än på Hezilo-ljuskronan och begränsas till en flätad stång genom ringens mitt och en genombruten bladkrans på överkanten. Tornen har hexagonal plan, nischer stängda med genombrutna dörrar och spiror som växlar mellan runda och hexagonala.

Azelinljuskronan tillverkades på 1000-talet för Hildesheims domkyrka och är den äldsta av de fyra romanska hjulkronor som finns bevarade i Tyskland. Länge tillskrevs den biskop Azelin (1044–1054), men en förlorad inskrift som bevarats i en handskrift från tidigt 1500-tal anger hans företrädare Thietmar (1038–1044) som givare, därav namnet Thietmarleuchter. Äldre forskning knöt dess tillkomst till branden 1046, som förstörde en ljuskrona av guld och silver skänkt av biskop Bernward; hur denna krona klarade branden är oförklarat. Från 1960 hängde den i S:t Antoniuskyrkan och återfördes till domkyrkans korsmitt efter restaureringen som avslutades 2014.

Kronan kallas traditionellt Azelinkronan efter biskop Azelin (1044–1054), men en förlorad inskrift från 1500-talet anger hans föregångare Thietmar (1038–1044) som donator, därför kallas den också Thietmarkronan. Den hängde i St. Antoniuskyrkan 1960–2010, och efter domens restaurering har den återförts ovanför altaret i korsmitten.

Ljuskronan hänger över altaret i korsmitten, dit den återfördes när katedralen återinvigdes den 15 augusti 2014; den större Hezilokronan hänger i mittskeppet. Blicka upp från korsmitten för att se tornen och portarna mot koret. Restaureringen 1982–1989 reparerade skador från andra världskriget.

Varje torn har nischer, krenelering och imiterat tegelverk för att autentiskt återskapa medeltida stadsarkitektur. Denna miniatyrstensverkstad svävande i luften avslöjar hur tidens hantverkare inbäddade sin världsbild och andliga förhoppningar i religiösa föremål.