Lushan nationalpark, geopark i Jiangxi, Kina

Lushan reser sig brant över slätten vid mellersta Yangtze, strax norr om Poyang-sjön; högsta toppen Hanyang Feng når 1 474 m. Djupa dalar, klippväggar, bäckar, vattenfall och skogar ryms i ett UNESCO-område på 30 200 hektar, omgivet av en buffertzon på 50 000 hektar. Under mer än två årtusenden byggdes buddhistiska tempel, taoistiska anläggningar, konfucianska akademier, paviljonger, broar och villor här.

Under 1920- och 1930-talen tolkade geologen Li Siguang (J. S. Lee) dalgångar och avlagringar på Lushan som spår av upprepade pleistocena nedisningar och byggde en glacial sekvens som påverkade Kinas kvartärgeologi under 1900-talet. Senare geomorfologiska och sedimentologiska studier hänförde många av avlagringarna till alluvialkåglor, debrisflöden och vittring, så nedisningen är omstridd. Lushan anslöt 2004 till Global Geoparks Network.

Namnet Lushan förekommer i Tang-poesi: poeten Tao Yuanming (365–427), knuten till trakten, räknas som grundare av den kinesiska landskaps- och landsbygdspoesin. Bai Juyis dikt om bergets blommor läses fortfarande, och massivets dimma, bäckar och vattenfall blev vanliga motiv i kinesiskt måleri. Vid utsiktspunkter finns inskriptioner inhuggna i berget.

Platsen har flera ingångar och vädret är mest behagligt under månader med milda temperaturer, medan högre höjder kan vara ganska kalla på vintern. Stadiga skor och kläder i lager är viktigt eftersom vädret och temperaturen skiftar snabbt när du klättrar.

Geologen Li Siguang (J. S. Lee) tolkade på 1920- och 1930-talen Lushans dalar och sedimentavlagringar som spår av upprepade pleistocena nedisningar och byggde en glacial sekvens som präglade Kinas kvartärgeologi under 1900-talet. Senare geomorfologiska och sedimentologiska studier har hänfört många av avlagringarna till alluvialkåglor, debrisflöden och vittring i stället för is, så den glaciala tolkningen är fortfarande omdiskuterad.