Waterburcht Pietersheim, Vattenslott i Lanaken, Belgien

Waterburcht Pietersheim är ett medeltida vattenslott med ringformade försvarsmurar och ett centralt porttorn, omgivet av en skyddande vallgrav. En träbro går runt byggnaden över vattnet och låter besökare se alla sidor av fästningen.

En motte på denna sandiga plats ersattes omkring 1180 av ett vattenslott omgivet av tre vallgravar och nåbart via vindbrygga. Trupper från furstbiskopsdömet Liège och en milis från Tongeren rev delvis slottet 1378; brännmärken på garnisonstornet och kapellannexet syns fortfarande. Från 1410 innehade familjen Merode herrskapet och byggde om slottet i hög gotik. 1579 spärrade Alexander Farnese in slottsherren i det underjordiska kapellet och intog slottet, som återlämnades plundrat 1587. Det återuppbyggdes 1716–1721 för bröllopet mellan Jan Filips Eugeen van Merode och Charlotte Wilhelmine Amalie av Nassau-Hadamar men förlorade sin bostadsfunktion efter 1587.

Namnet Pietersheim kommer från familjen Merode: Richard II van Merode gifte sig med Beatrix van Pietersheim 1410, och deras gren blev Van Merode-Pietersheim. Från 1227 var herrarna av Pietersheim bland de främsta vasallerna till greven av Loon och de deltog i slaget vid Guldsporrarna 1302. Borgens kapell blev senare viloplats för adelsmän från vattenborgen.

Ruinens ligger vid vallgraven i Pietersheims domän, omkring 1,5 km från Maas. En stenlagd stig löper framför stenbyggnaderna, och i vänstra änden sitter en modern mörkgrå konstruktion med utsiktsplattform och räcke. Från den tidigaste fasen finns porttornet, en rektangulär brunn och kapellet kvar; på garnisonstornet och kapellets tillbyggnad syns fortfarande spåren efter branden 1378.

En specialiserad visningsskärm nära kapellet visar 3D-animationer som visar hur strukturen förändrades under olika historiska perioder. Denna interaktiva display hjälper besökare att förstå de ändringar och renoveringar byggnaden genomgick under århundraden.