Cristo Obrero y Nuestra Señora de Lourdes, Estación Atlántida, Kyrkobyggnad i Estación Atlántida, Uruguay.

Cristo Obrero y Nuestra Señora de Lourdes är ett enda rektangulärt skepp på 16 gånger 30 meter, helt byggt av synligt tegel och stålarmering, med 7 meter höga konoidformade sidoväggar som reser sig i vågiga kurvor och bär ett tak av förstärkta keramiska gaussiska valv. Till höger om fasaden står ett cylindriskt genombrutet tegeltorn på cirka 3 meter i diameter, och till vänster på förplatsen leder en triangulär prismatisk entré ned till ett underjordiskt baptisterium som lyses upp av ett centralt oculus.

Ingenjören Eladio Dieste designade och byggde denna kyrka mellan 1958 och 1960 med innovativa tekniker och grundläggande material som fanns tillgängliga vid den tiden. Verket fick UNESCO:s världsarvsstatus 2021 för sitt bidrag till modern arkitektur i Latinamerika.

Kyrkan byggdes för den fasta arbetar- och jordbruksbefolkningen i Estación Atlántida, inte för badorten med säsongsgäster; Dieste beskrev orten som en by av arbetare och bönder som förser badorten med sallad, murare och hembiträden. Namnet förenar Kristus Arbetaren med Vår Fru av Lourdes, och 1998 invigdes en skalenlig kopia i spanska Torrejón de Ardoz.

Kyrkan ligger vid kilometer 164 på Ruta 11 i Estación Atlántida. Klocktornet reser sig cirka 8 meter från en sidovägg, en bit bakom fasaden, och till det underjordiska baptisteriet kommer man via en triangulär prismaformad ingång till vänster på förplatsen, upplyst av ett centralt oculus. Skeppet mäter 16 gånger 30 meter, så avsätt tid att gå igenom det.

Ingenjören använde förstärkt keramisk teknik i tegelkonstruktionen, vilket möjliggjorde krökta former som normalt skulle vara svåra att uppnå med sådana grundläggande material. Denna metod var ovanlig vid den tiden och gjorde byggnaden till en pionjär inom användningen av detta tillvägagångssätt i regionen.