Longford Railway Bridge, Järnvägsbro i Longford, Tasmanien, Australien.

Longford järnvägsbro är en fackverksbro i smidesjärn över South Esk River, byggd 1870 för linjen Launceston–Deloraine. Dess två kontinuerliga spann mäter 200 fot (61 m) vardera, med ett avstånd på 19 fot mellan över- och underkorden. Bärarna tillverkades vid Gwaun-tre-Oda Works i Cardiff, Wales, och skeppades till Tasmanien.

Bron ritades av den irländskfödde ingenjören W.T. Doyne, tillverkades i smidesjärn vid Gwaun-tre-Oda Works i Cardiff, Wales, skeppades till Australien och öppnades 1870 på linjen Launceston–Deloraine efter lastprovningar i mitten av april. Den kostade 28 000 australiska pund. Dess två fackverksspann på 200 fot var de längsta i en australisk bro till 1880, och 1978 fördes den upp i det numera nedlagda Register of the National Estate.

De fyra räfflade gjutjärnskolonnerna med ornamenterade kapitäl och den centrala ornamentsgjutningen är den enda utsmyckning ingenjörerna tillät, enligt The Cornwall Chronicle i april 1870. Bron restes på entreprenad av C. de Bergue efter ritningar av Doyne, Major och Willett, och nitthålen borrades i stället för att stansas.

Bron bär Western Railway Line över South Esk River vid Longford, på sträckan Launceston–Deloraine. Broddäcket ligger 76 cm (2 fot 6 tum) över den högsta uppmätta flodnivån, och landfästena och mittpelaren är grundlagda omkring 8,2 m (27 fot) under flodnivån. Det är en järnvägsbro i drift för godstrafik, så den ses från flodstranden och inte från spåret.

Nitthålen borrades i stället för stansades, så inget behövde ändras ens där flera plåtar bultades samman. Bärarna vilar på en gjutjärnsplatta med 7 fots diameter vars räfflade ribbor håller en stålpinne, W.T. Doynes anordning för värmeutvidgning.