Inkarikets vägnät, Vägnät i Bolivia, Chile och Peru

Inkavägnätet, på quechua kallat Qhapaq Ñan ("kungavägen"), var ett planlagt system av formella vägar på omkring 40 000 km, med två nord-sydliga axlar: en inlands genom bergen och en längs kusten. Byggarna stenlade avsnitt där det behövdes, högg trappor för att ta sig uppåt och lade till broar, stödmurar och dräneringskanaler. Bevarade sträckor framträder som raka stigar av packad beige jord mellan låga murar av staplade bruna, grå och beige stenar.

Förinkakulturer som Wari (800–1200 e.Kr.) och Tiwanaku byggde äldre vägar som inkafolket övertog, förbättrade och byggde ut. De stora arbetena inleddes på order av inkan Pachacútec, som enligt Juan de Betanzos redan ritade vägar och broar innan han tog makten; hans efterträdare fortsatte verket. Efter den spanska erövringen på 1500-talet använde européerna dessa rutter som strategiska vägar genom Anderna.

Det quechuanska namnet Qhapaq Ñan, ”kunglig väg”, syftar på användningen för Sapa Inca och chasquis, löpare som förde budskap mellan stationer. Krönikören Garcilaso de la Vega noterade att Cusco, varifrån fyra vägar gick till suyus, betyder ”jordens navel”.

Nätverket sträcker sig genom sex länder och Unesco-upptagningen omfattar 274 delar, varav 137 separat numrerade sträckor. Den mest kända lämningen är Inkaleden till Machu Picchu, som bara utgör en liten del av helheten. På andra håll följer rutter som den västra vägen bergsfoten nära dagens Panamerikanska landsväg.

Chasquis var stafettlöpare utplacerade med korta mellanrum längs vägarna som skickade meddelanden från station till station. En studie från 2021 fann att samhällen inom 20 kilometer från Inkavägen fortfarande har högre löner, bättre näring och högre skolnivåer än liknande samhällen längre bort.