Mauretaniens ekonomi, Mauretaniens nationalekonomi

Mauretaniens ekonomi vilar på jordbruk, gruvdrift och boskapsskötsel, där järnmalm står för nästan 50 % av den totala exporten. Landets första djuphamn öppnade nära Nouakchott 1986 och betjänar kustvatten som hör till världens fiskrikaste. Torka och misskötsel byggde upp utlandsskulden; i mars 1999 undertecknade regeringen ett ESAF-avtal på 54 miljoner dollar med Världsbanken och IMF.

Allvarliga torkor på 1970- och 1980-talen drev nomadiska samhällen och jordbrukare mot städer, vilket omformade landets ekonomiska struktur. Denna förskjutning formade moderna arbetsmönster och befolkningskoncentration i större centra.

Mauretanien gav 1973 ut sin egen valuta, ouguiya, i stället för CFA-francen som användes i grannländerna Mali, Senegal och Niger. Fiskeexporten steg från en miljard ouguiya 1978 till 30 miljarder 1986, omkring 70 % av det totala exportvärdet. I oaser ger en dadelpalm under gynnsamma förhållanden cirka 100 kg dadlar per år.

Hamnen i Nouakchott, som öppnade 1986 som landets första djuphamn, är huvudporten för import och fiskexport; järnmalmshandeln går i stället via Nouadhibou. Det 2 km långa malmtåget mellan Zouérat och Nouadhibou är världens längsta. Gruvor som Tasiast-guldgruvan ligger i inlandet, långt från kusten.

Underjordiska gasreserver upptäcktes 2015 vid den maritima gränsen mellan landet och Senegal, vilket väcker förhoppningar om framtida energiresurser. Dessa reserver kan förändra den ekonomiska riktningen under kommande decennier, men är ännu inte utnyttjade i stor skala.