Mount Hiko, Heligt berg i Kyushu, Japan.

Berget Hiko är en 1 199 meter hög topp mellan Fukuoka och Oita prefekturer, omgiven av täta skogar med gamla cederträd. En huvudled leder från de lägre helgedomsområdena till toppen och passerar stentrappor och flera religiösa byggnader längs vägen.

Hiko förekommer i skrifter från 1213, då Hikosan Ruki förtecknade 49 grottor som användes av asketer, och åter i Chinzei Hikosan Engi från 1572. I oktober 1581 anföll Ōtomo Sōrins trupper berget och brände många klosterbyggnader i en strid som varade över en månad. Shugendō förföll under Edoperioden och förbjöds av Meijiregeringen 1870; berget utsågs till nationellt historiskt minnesmärke 2017.

Bergets namn skrevs 彦山 fram till 1729, då tecknet 英 lades till på order av den avgångne kejsaren Reigen. Shugendō förbjöds av Meijiregeringen 1870, och många kapell och tempel på sluttningarna blev åter skog och risfält. Vid bergets fot står klipporna Otoko-iwa och Onna-iwa mitt emot varandra på varsin sida av dalen, sammanbundna av ett väldigt shimenawa-rep, och varje november hålls Otoko-iwa-festen där.

En 849 m lång sluttningsbana går längs tillfartsvägen från brons-torii vid ledens början, via Hikosan blomsterpark, till Hōhei-den på cirka 720 m och tar omkring 15 minuter. Ovanför tar stigningen till toppen vidare till fots. Brons-, sten- och trätorii markerar de successiva heliga zonerna.

Texten Hikosan Ruki från 1213 räknar upp 49 grottor som asketer använde på berget, bland dem Fudō-, Monju- och Tamayagrottan; Tamayagrottan, även kallad Hannyagrottan, anses vara den viktigaste. År 2015 identifierade en lidarmätning av Soeda kommun troliga yamabushi-bosättningar, vilket tyder på upp till 800 byggnader med omkring 3 000 invånare under bergets storhetstid.