Manju-ji, Rinzai-undertempel i Higashiyama-ku, Japan

Manju-ji är ett Rinzai-undertempel till Tofuku-ji i Higashiyama-ku i Kyoto, avskilt från huvudområdet när spårvagnslinjer drogs genom det 1935. Dess gästhall (hojo), ett kulturminne utsett av Kyoto prefektur, fungerar som huvudhall. Vid ingången står ett klocktorn från Muromachi-perioden, ett viktigt kulturminne ursprungligen byggt för Sansho-ji, med en bronsklocka i övervåningen ovanför genomgången.

Manju-ji började som Rokujo Mido, en hall som kejsar Shirakawa lät bygga i Rokujo-palatset för att be för sin dotter, prinsessan Taishi (Yuhomon-in), som dog 1096 vid 21 års ålder; hennes död fick honom också att avlägga buddhistiska löften. Åren 1257-1259 knöt Jichikaku och hans lärjunge Hozan Tanzo templet till Enni vid Tofuku-ji: det blev ett Rinzai-tempel med namnet Manju-ji, invigt 1261. Efter branden 1273 flyttade det 1330 till mark skänkt av Somon-in, dotter till den avgångne kejsaren Go-Uda.

Templet bevarar ett sidenporträtt av den kinesiske munken Nanpo Shomyo (1235–1308), som utsågs till abbot 1305, och en samling esoteriska målningar som användes för att undervisa om Buddhas liv. Dess 281,8 cm höga trästaty av Amida, deponerad vid Kyotos nationalmuseum under Meiji-eran, står nu i Tofuku-jis Komyo-hall, inte i Manju-ji.

Manju-ji ligger cirka tre minuters promenad från Tofukuji station på Keihans huvudlinje och JR Nara-linjen. Templet är stängt för allmänheten, så varken området eller receptionhallen kan beträdas. Klocktornsporten vid ingången är ett viktigt kulturminne och syns utifrån.

Mellan 1257 och 1259 skiftade templet sin religiösa inriktning från Tendai Pure Land-sekten till Rinzai Zen under påverkan av Enni. Denna omvandling markerade en vändpunkt i hur templet utövade buddhism.