Saint Anthony the Great church, Romersk kyrka i Brenzone, Italien

Kyrkan Sant'Antonio Abate ligger vid västra änden av byn Biaza i kommunen Brenzone sul Garda, på en hög terrass ovanför vägen och vänd mot Gardasjön. Fasaden har bara ett runt fönster; ett enkelt skärmtak skyddar den enda ingången och en fresk med sankt Kristoffer från 1300–1400-talet. Det fyrkantiga klocktornet har tegeltäckt valmtak, och baktill skjuter en liten halvrund absid ut.

Den första dokumenterade omnämnandet finns i Giovanni fu Benedetto da Brenzones testamente från 1421, som också nämner en intilliggande begravningsplats; de äldsta freskerna antyder att byggnaden kan gå tillbaka till andra hälften av 1300-talet. År 1456 kallade Ermolao Barbaro den en kapell beroende av sockenkyrkan, och från 1500-talet hade familjen Brenzone patronatsrätt över den. Den stängdes den 19 juli 1806 genom de napoleonska upphävandena och återgavs till gudstjänst före 1833, då Giuseppe Grasser gjorde ett pastoralbesök.

Testamentet från 1421 efter Giovanni fu Benedetto da Brenzone, kyrkans första dokumenterade omnämnande, nämner också en intilliggande begravningsplats. På norra väggen visar en fresk från slutet av 1400-talet ätten Brenzones vapen med Madonna och barn samt knäböjande troende, och namnger beställarna Paolo Brenzone fu Delaido och hans hustru Laurezia, som också lät göra ett nu förlorat gravmonument.

Kyrkan ligger vid Biazas västra ände på en hög terrass ovanför vägen, med fasaden vänd mot Gardasjön. Den enda ingången finns på södra sidan under ett skärmtak som också skyddar en fresk av sankt Kristoffer från 1300–1400-talet. Interiören är en enda sal med förhöjt kor; norra väggen är blind och får ljus endast genom det lilla sneda fönstret bortom klocktornet.

De äldsta freskerna på norra väggen ligger i lager: en nattvards scen från mitten av 1300-talet med bröd, vin, räkor och körsbär ligger under ett skikt från slutet av 1400-talet med Brenzone-familjens vapen och en madonna med barn samt donatorerna Paolo Brenzone fu Delaido och hans hustru Laurezia, som troligen lät uppföra ett nu förlorat gravmonument.