Grotta di San Biagio, Grottkyrka i Castellammare di Stabia, Italien.

Grotta di San Biagio är en utgrävd grotta i Castellammare di Stabia som sträcker sig ungefär 27 meter lång och 3 meter bred. Interiören är organiserad i en entréhall, ett centralt skepp med fyra nischer längs sidorna och en absid längst fram.

Tuff bröts från sluttningarna av Varano-kullen för romerska villor och bildade fem hålrum; ett av dem blev grottan. Mellan 400- och 700-talen användes den som paleokristen begravningsplats, troligen av en adlig familj med en villa i Stabia, som efter sin omvändelse begravde släktingar och andra där. En munk vid namn Bernardo, som återvände från Heliga landet 870, besökte grottan och beskrev den som så djup och mörk att facklor behövdes.

Namnet San Biagio kommer av en felläsning: ett dokument från 1300-talet vigde kyrkan åt helgonen Giasone och Mauro, och namnet Iasone togs senare felaktigt för Biagio. På 1600-talet övergick grottan till ullkardarna, carminatores, som hade San Biagio som skyddshelgon; fragment av en staty, troligen av helgonet, hittades vid rengöringen 2007 och sattes ihop för Museo diocesano sorrentino-stabiese.

Tillträdet till grottan har varit begränsat sedan 1695, då en biskop stängde den på grund av kriminell verksamhet i området. Besökare som är intresserade av platsen bör kontrollera lokal information i förväg, eftersom nuvarande förhållanden och besöksmöjligheter kan variera.

Arkeologiska utgrävningar 1950 avslöjade många kristna begravningar med romerska tegelstenar, vilket visar att grottan fungerade som begravningsplats under olika tidsperioder. Dessa fynd visar hur romare och tidiga kristna använde samma plats för sina respektive behov.