Chiesa di San Leonardo, kyrkobyggnad i Procida, Italien

San Leonardo är församlingskyrkan vid Via Vittorio Emanuele i Procida, upphöjd över gatan av en trappa. Den har latinskt korsplan med tunnvalv, central absid med halvkupol, två mindre sidabsider och en spetsig kupol. Fasaden från 1886 har korintiska pilastrar och triangulärt fronton; den åttkantiga kampanilen från 1889 är av synlig tuff.

Ett kapell helgat åt San Leonardo stod före 1600 där apoteket nu ligger, nära hamnen; pengar som samlades in där användes för att friköpa procidaner som tagits som slavar av nordafrikanska pirater. I början av 1700-talet byggdes kapellet om och 1742 blev kyrkan ett annex till abbotklostret. Efter kolerauthrottningen 1854 fördubblades 1700-talsskeppet till latinsk korsplan; högaltaret i Carraramarmor är från 1882, fasaden från 1886, det åttkantiga klocktornet i tuff från 1889, och 1925 blev kyrkan församling.

Dyrkan av sankt Leonard, slavarnas befriare, spreds på Procida troligen av benediktinermunkar från Neapel; pengar som samlades in i hans namn användes för att friköpa öbor som tagits till fånga av nordafrikanska pirater, och statyns silverkedja som votivgåva bär ett namn och årtalet 1850, den sista sådana friköpningen. Runt den 20 augusti firar borgo fortfarande befrielsen från koleraepidemin 1854. Sedan 1966 har Confraternita dell'Addolorata, kallad dei Rossi efter medlemmarnas röda kappor, sin hemvist i kyrkan.

Kyrkan ligger på Via Vittorio Emanuele 47, upphöjd över gatunivån och nås via en trappa. Det åttkantiga klocktornet av tuff reser sig över sakristian. Inne finns marmorpredikstolen och dopfunten från 1500-talet.

På högaltaret står en trästaty av sankt Leonard, bredvid ett segelfartyg, ett torn och ett mörkhyat barn, "schiavetto", med brutna kedjor. En silverkedja som votivgåva bär ett namn och årtalet 1850, den sista frigivningen av en förslavad invånare från Procida. Dopfunten är ett marmorkar från 1500-talet.