Borgia Castle, Slott i Squillace, Italien

Castello di Squillace, även kallat Borgiaslottet, är en stenfästning vars äldsta kärna är ett rektangulärt normandiskt kärntorn på 10 gånger 11,5 meter. Bottenvåningen användes som cistern, första våningen rymde huvudingången och samlingsrum, andra våningen en privat sal. Ovanför entréportalen sitter ett marmorvapen för Borgiafamiljen.

Slottet byggdes 1044 av normanderna Vilhelm Järnarm och Guaimar IV av Salerno på platsen för Cassiodorus kloster, som bysantinerna gjort till ett kastron. Det gick genom familjerna Lancia, Montfort, Del Balzo och Marzano 1256–1485 och sedan till Borgia, vars marmorvapen sattes på portalen efter 1494. Jordbävningen 1783 skadade det.

Namnet "Borgiaslottet" kommer från familjen som höll Squillace från 1494 till 1729, då den dog ut utan arvingar. Marmorvapnet på entréportalen sattes upp efter 1494, då Goffredo Borgias giftermål med Sancia d'Aragona beseglade alliansen mellan påven Alexander VI och Alfons II av Aragonien. Slottet är öppet för allmänheten.

Slottet ligger i Squillaces historiska centrum och nås till fots via stadens gator. Inuti användes kärntornets bottenvåning som cistern, huvudingången ligger på första våningen och en terrass högst upp på det rektangulära tornet ger utsikt över omgivningen. Räkna med trappor och stengolv.

Utgrävningar av École française i början av 1990-talet, inte restaureringsarbeten 1994, blottlade två skelett från 1200-1400-talen med skallarna vända mot varandra och händerna sammanflätade. Studier tyder på en man på cirka 1,70 m och en kvinna på 1,68 m, möjligen av nordiskt ursprung från normandisk tid; andra teorier talar om två bröder eller två krigare, en staufisk och en anjouisk.