Pieve di San Giorgio di Valpolicella, Romansk kyrka i San Giorgio di Valpolicella, Sant'Ambrogio di Valpolicella, Italien

Pieve di San Giorgio di Valpolicella är en romansk kyrka i San Giorgio di Valpolicella, en by i Sant'Ambrogio di Valpolicella. Fasaden av grova ljusgrå och beige stenblock har en utskjutande rundad del med en hög välvd dörr i rosa stensram; till höger reser sig ett fyrkantigt stentorn med urtavla. Inuti kantas ett långt skepp under ett mörkt trätak av rundbågar, med ett stensaltar under absidens båge.

Utgrävningar öster om kyrkan 1985–1989 frilade en rektangulär hydda från bronsåldern och järnåldersstrukturer av typen ”rätiskt hus”, uthuggna i berget och täckta med plattor av rosa kalksten. Platsen var ett religiöst centrum för arusnatierna, vars inskrifter nämner gudomar som Lualda, Cuslanus samt Sol och Luna. En langobardisk fas styrks av ciboriets små kolonner med kung Liutprands namn (712–744); kyrkan byggdes till stor del omkring 1000-talet efter jordbävningen 1117, och en bulla av Eugenius III från 1145 kallar den för första gången en pieve.

Tillnamnet "Ingannapoltron" ("lurar den late") syftar på den stigning pilgrimer måste ta sig uppför för att nå kyrkan på höjden. Församlingen var en kollegiatkyrka vars kaniker drev en schola iuniorum, där traktens pojkar fick grunderna i latinsk grammatik och bland vilka nya präster valdes. Dopfunten från början av 1100-talet står på byggnadens vänstra sida.

Besökare kan utforska den östra klostergården med sina tre ursprungliga kolonnader och centrala brunn, samt ett arkeologiskt museum designat av Libero Cecchini. Platsen på kullens topp erbjuder vida vyer över omgivningen när man promenerar genom komplexet.

I det högra skeppet, under en av kolonnerna, står ett altare tillägnat Sol och Luna, rest av prästen Quintus Sertorius Festus. Enligt källorna tycks endast arusnaterna ha dyrkat dessa två gudomar tillsammans, troligen för att be om fältens fruktbarhet.