Grotta di Santa Croce, Arkeologisk grotta i Bisceglie, Italien

Grotta di Santa Croce öppnar sig 113 m över havet på östra sidan av Lama di Santa Croce i Bisceglies landsbygd. Den naturliga mynningen är 12 m bred och 11 m hög; bakom en omkring 6 m hög rasbrant sträcker sig grottan över 100 m, där en första sträcka på cirka 60 m vidgar sig till rum 10 till 12 m breda och höga. Valvet bär tunna kalkskynken med små stalaktiter längs kanterna.

Francesco Saverio Majellaro identifierade 1934 grottan som en paleolitisk fyndplats och anmälde den 1937 till Apuliens fornminnesmyndighet. Han ledde de första provgrävningarna 7 oktober 1938 till 2 oktober 1940 tillsammans med Luigi Cardini och Ciro Drago. Utgrävningarna under Cardini 1954–1958, finansierade av Italienska paleontologiinstitutet, länsturistbyrån och Bisceglies kommun, gav 25 juni 1955 ett höger lårben från en neandertalare, det första långa benet av en paleantrop i Italien. Universitetet i Bari undersökte platsen 1970–1994.

Grottans namn kommer från en målning av Bisceglies tre skyddshelgon och ett stort svart kors ovanför ingången, av vilka få spår återstår. Inne i grottan syns röda stjärnformade märken 14 meter från ingången. En flätad korg med korn av korn kan tyda på ett offer, och lerkärl kan ha använts för att samla upp vatten som droppar från taket.

Grottan öppnar sig 113 m över havet på Lama di Santa Croces östra flank, i Bisceglies landsbygd nära contrada Matina degli Staffi. Den naturliga ingången är en 12 m bred och 11 m hög öppning som passeras över en omkring 6 m hög rasbrant. Grotta del Finestrino ligger cirka 300 m nedströms på högra stranden och nås genom att klättra över stora stenblock.

Ett höger lårben från en neandertalare som hittades här den 25 juni 1955 var det första långa benet av en tidig människa som påträffats i Italien; det förvaras vid Italienska institutet för humanpaleontologi i Rom, medan de flesta andra fynd finns i Bisceglies stadsmuseum.