Eremo di Sant'Alberto di Butrio, Romersk eremitage i Ponte Nizza, Italien

Eremo di Sant'Alberto di Butrio är en eremitbostad i Staffora-dalen på 687 meters höjd, i byn Abbadia Sant'Alberto i Ponte Nizza. Komplexet av grov beige och brun sten samlas kring en romansk kyrka; ett högt fyrkantigt klocktorn av ljus sten reser sig i etapper, genomborrat högst upp av två bågöppningar med klockor och krönt av tegeltak och kors. Lägre byggnader med röda tegeltak ansluter, och vid den vänstra fasaden står en mörk skulptur.

Alberto di Butrio bosatte sig som eremit i Borrione-dalen 1030; sedan han botat markisen av Casalascos stumma son lät markisen bygga en romansk kyrka vigd åt Jungfrun för honom och hans följeslagare. Gemenskapen valde Alberto till abbot till hans död 1073, och en bulla från 1074 ställde eremitaget direkt under Gregorius VII. Kloster och celler i provinserna Piacenza, Pavia, Alessandria och Genua lydde under det.

Namnet kommer från Alberto di Butrio, som 1030 bosatte sig som eremit i den närliggande Borrione-dalen och ledde gemenskapen till sin död den 5 september 1073. Hans kvarlevor lades i en vaxstaty som förvaras i kyrkan Sant'Alberto, och kyrkan Santa Maria restaurerades 1973 med anledning av niohundraårsminnet av hans död.

Eremitaget ligger på 687 meters höjd i Staffora-dalen; man kommer dit via väg från Ponte Nizza och går den sista sträckan till fots, där stigningen visar bergsmiljön. Kyrkan Santa Maria restaurerades 1973, då absidens smala fönster öppnades igen och trappor anlades på förgården.

Fra' Ave Maria, med borgerligt namn Cesare Pisano, levde i eremitaget från 1923 till 1964 och förde ett liv i bön och botgöring. Don Orione hade 1921 återbefolkat platsen med Eremiterna av den gudomliga försynen, och denne broder blev den mest kände av dem.