San Zeno in Oratorio, Romersk kyrka i Verona, Italien.

San Zeno in Oratorio är en tegelkyrka med gavelformad västfasad, rosettfönster och två höga sidofönster med treflikiga spetsbågar. Det basilikala inre har tre skepp på två kolonnrader med rundbågar, ett förhöjt presbyterium med liten absid och en kupol med lanternin. Den krökta östfasaden rymmer förromanska och romanska element, medeltida fönster, en sidoingång i röd Veronamarmor med hängande baldakin och ett litet klocktorn från 1700-talet.

Kyrkan återuppbyggdes i romansk stil efter den katastrofala jordbävningen i Verona 1117, även om vissa historiker daterar grundandet till 700- eller 800-talet. Två sidoskepp tillkom mellan slutet av 1200-talet och början av 1300-talet, och kyrkan finns med i förteckningar över församlingskyrkor 1323 och 1336. Den stängdes genom napoleonskt dekret 1807 och återöppnades 1816 som filial till San Zeno-församlingen.

Kyrkan har sitt namn efter Sankt Zeno, en biskop från 400-talet som vördas lokalt i Verona. Denna koppling till en tidig kristen gestalt formar hur lokalbefolkningen ser på platsen och dess andliga roll i deras samhälle.

Kyrkan ligger inbyggd i ett byggnadskomplex: i väster syns bara muren och porten till förgården och fasaden, medan östsidan visar en böjd fasad med medeltida fönster, en sidoeingång i röd Veronamarmor med hängande portik och ett litet klocktorn från 1700-talet. Förgården nås genom en gotisk marmorport som flyttades hit 1827 från den rivna kyrkan Sant'Antonio di Vienne och sedan 1830 flankeras av två 1700-talsstatyer av Francesco Zoppi föreställande sankt Zeno och sankt Petrus Martyren.

Tuffstatyn av sankt Zeno i absidens nisch är från tidigt 1300-tal och inte ett verk av Rigino di Enrico. I koret finns ett freskfragment med en kvinnlig figur daterat till 1100-talet och en korsfästelse från sena 1300-talet.