Église Saint-François, Kyrkobyggnad i Saronno, Italien.

Kyrkan San Francesco i Saronno har tre skepp i sex travéer, tolv sidokapell och en djup halvrund absid; den fjärde travén, med kapellen för sankt Antonius och den obefläckade avlelsen, är den bredaste. Mittskeppet har trätak med kassetter, sidoskeppen korsvalv och koret tunnvalv av murverk. 1600-talsfasaden inramas av två pilastrar med joniska kapitäl, sammanbundna av en liljekrans; i nischerna står statyerna av sankt Franciskus och sankt Antonius, huggna i kalksten 1774 och utbytta 2004.

En kyrka vigd åt sankt Petrus finns dokumenterad på platsen från 1154; den byggdes om 1297 tillsammans med ett intilliggande kloster, sannolikt grundat genom Antonius av Paduas predikan omkring 1230. År 1570 flyttade Carlo Borromeo församlingens säte till kyrkan för de heliga Petrus och Paulus och vigde den gamla kyrkan åt sankt Franciskus. Klostret upphävdes av Napoleon 1797 och kyrkan är sedan 1931 ett nationellt monument.

Namnet ändrades 1570: Carlo Borromeo flyttade församlingen till kyrkan för de heliga Petrus och Paulus och gav denna byggnad till franciskanerna som San Francesco. Sidokapellen var patronat för familjer i Saronno, vars vapen (Reina, Lucini, Zerbi, Bossi, Rossi, Visconti) finns kvar på valven. 1850 grundade Angelo Ramazzotti missionsinstitutet PIME här.

Kyrkan ligger vid torget med samma namn, med den fyrkantiga klockstapeln på östra sidan och det forna franciskanerklostret på sydvästra sidan, numera privatbostad med huvudingången mot torget. Det romerska altaret står utanför absiden på Via Carcano, så gå runt byggnaden i stället för att stanna vid fasaden.

Utanför byggnaden vilar ett romerskt altare från de tidiga århundradena av vår tideräkning, med det inhuggna namnet av en forntida köpman. Detta föremål länkar platsens tidiga romerska förflutna med dess senare religiösa syfte.