Basilica di San Giulio, Romersk basilika på en ö i sjön Orta, Italien

Basilica di San Giulio är en romansk kyrka på San Giulio-ön i sjön Orta med tre skepp, halvcirkelformade absider och korsvalv. Två klocktorn flankerar huvudfasaden med smala fönsteröppningar och rundbågade lansetter.

Enligt traditionen grundade Julius av Novara en liten kyrka på ön omkring 390. Utgrävningar har visat ett kapell från 400–500-talet med en enda norrvänd absid, som ersattes av en större kyrka omkring ett sekel senare. Efter belägringarna 956 och 962 skänkte Otto I mark och rättigheter som finansierade återuppbyggnaden. Den nuvarande treskeppiga romanska kyrkan byggdes på 1100-talet efter förebild från katedralen i Novara.

Ambon från 1100-talet är huggen i grågrön serpentin från Oiras stenbrott och vilar på fyra äldre kolonner, två släta och två vridna, med kapitäl av löv och djurhuvuden. På bröstvärnet syns moturs en kentaur som jagar en hjort, de fyra evangelisternas symboler och en grip som biter en krokodil i stjärten. En mansfigur kan föreställa William av Volpiano, född på ön 962.

Kyrkan har en museidel nära kryptan som visar forntida föremål och informationspaneler om byggnadsfaser. Besökare kan följa ökyrkans olika byggnadsstadier genom de utställda materialen och förklaringarna.

Den åttkantiga lanterninen över korsmitten är från romansk tid men ändrades i slutet av 1700-talet: varje sida fick ett fönster utom en, som behöll sin blinda trifora med smala kolonner och bladkapitäl. Klocktornet står fristående vid absiderna, och dess stil påminner om klostret Fruttuaria.