Bagno dei forzati, Kyrkobyggnad i Livorno, Italien

Bagno dei forzati var en stor fyrkantig fästningsliknande byggnad i Livorno, omgiven av sluttande tegelmurar med en patrullgång längs krönet; i varje hörn fanns en post med en klocka som vaktsoldaterna gav överenskomna tecken med. En rymlig inre gård rymde en vattencistern och, nära södra sidan, en brunn; en tångformad trappa ledde upp till de övre våningarna och gardets kvarter. Baktill låg 58 spannmålsgropar med ingång från via della Biscotteria och de kungliga ugnarna som bakade bröd till fängelset och hela staden.

Bygget påbörjades 1598 under storhertig Ferdinando I de' Medici efter ritning av Alessandro Pieroni och återanvände delar av 1300-talets pisanska murar och Bastione della Cera. Här hölls turkar som tillfångatagits och förslavats av Santo Stefano-orden, i början av 1600-talet upp till 2000, samt toskanska gäldenärer. Det lades ned 1766 och blev marininstituut; på 1930-talet revs det för Palazzo del Governo.

I komplexet fick de turkiska fångarna, som i början av 1600-talet uppgick till omkring 2000, ha en bönelokal som användes som moské med en egen förrättare kallad "coggia". Katolikerna hade ett kapell i varje sovsal och en gemensam liten kyrka, senare tilldelad Arciconfraternita della Purificazione. Fångarna kunde öppna verkstäder i staden och behålla en del av intäkterna från sina produkter.

Platsen låg mellan hamnen och piazza Grande, där regeringspalatset står idag, en kort promenad från centrala Livorno. Inget av Bagno finns kvar ovan jord; leta efter regeringspalatset och grannkyrkorna Sant'Antonio och della Purificazione, som skonades vid rivningarna i början av 1900-talet.

Ett tryckeri beläget inom området publicerade den första anonyma upplagan av Cesare Beccarias inflytelserika 'On Crimes and Punishments' 1764. Detta verk blev en av de viktigaste texterna från upplysningstiden om straffrätt och mänskliga rättigheter.