Saint-Papoul Cathedral, Romersk församlingskyrka i Saint-Papoul, Frankrike

Saint-Papoul-katedralen är den tidigare klosterkyrkan i det på 700-talet grundade Saint-Papoul-klostret, i byn Saint-Papoul i Languedoc. Inuti ramar ljust rosa putsade väggar och gråstensbågar in ett högt välvt rum: en stor spetsbåge över ett sidaltare med en inramad målning och en förgylld staty, ovanför en bleknad fresk av en strålande sol, en mindre spetsbåge som leder till en mörk nisch och till höger ett förgyllt marmoraltarskåp krönt av ett skulpterat vapen. Vid den mellersta högra bågen står en mörk träpredikstol.

Klostret grundades på 700-talet och blev en katedral 1317 när påven Johannes XXII etablerade stiftet Saint-Papoul. Denna förändring markerade en vändpunkt i hur platsen fungerade och dess betydelse i den regionala kyrkoorganisationen.

Byn och kyrkan har sitt namn efter sankt Papulus, en eremit från 400- eller 500-talet som led martyrdöden på platsen L'Ermitage; enligt legenden plockade han upp övre delen av sin egen skalle. På 1000-talet bodde munken sankt Berenger här och hans grav drog till sig pilgrimer. År 1790 höll katedralen en liten musikkår för gudstjänsten: en organist, en kantor som också spelade serpent och en korgosse.

Den tidigare klosterkyrkan ligger i byn Saint-Papouls centrum i Languedoc och används nu som församlingskyrka, så besök får anpassas efter gudstjänsterna. Bredvid finns klosterbyggnaderna kvar, och biskopspalatset byggdes om på 1600- och 1700-talen. Man tar sig dit till fots genom byns gränder.

Klosterkyrkan plundrades av Routiers 1361 och återigen av protestanter 1595, skador som präglade de senare restaureringarna. Ännu 1790, före stiftets upphävande, höll katedralen en liten musikkår för gudstjänsten: en organist, en kantor som också spelade serpent och en korgosse.