Frébouchère dolmen, Megalitisk gånggrav i Le Bernard, Frankrike

Dolmen de la Frébouchère är en sydostorienterad gånggrift av Anjou-typ, med en rektangulär kammare på 7,20 m längd och i genomsnitt 3,50 m bredd, avgränsad av nio ortostater, sju av granit och två av sandsten. En enda takhäll på 8,30 m längd, 5,50 m bredd och 0,65 m tjocklek, uppskattad till över 80 ton, täcker den; gavelhällen skjuter ut på båda sidor. Två pelare av portiken återstår, och i kammaren står en konformad pelarlik sten som inte bär taket.

Dolmen byggdes troligen under senneolitikum eller tidig bronsålder (3000–2000 f.Kr.), tömdes helt i förhistorisk tid och användes länge som fårfålla. Omkring 1833 fick en illegal skattgrävning två stödstenar att luta inåt; den restaurerades 1887 och klassades som monument historique 1889. Tre kantstenar av högens kantkedja finns kvar, och resterna av den päronformade högen syns söder om dolmen.

Enligt sägnen byggdes dösen av feer och fadets. Ett vittnesmål från 1840 berättar att flickor dansade på takstenen på festdagar medan de äldre bjöds vin i gravkammaren; de förargade feerna förbannade gårdarna och boskapen i närheten. Takstenen sägs ha en grop som kallas Djävulens fotspår.

Dolmen står i byn La Frébouchère, norr om Le Bernard, mellan La Roche-sur-Yon och La Rochelle. Kammaren är öppen och man går in från sydost; marken kring stenarna är plan och sandig. Resten av den päronformade gravhögen ligger i söder, dold bakom en häck, och följesmenhirerna några hundra meter norr och nordost.

I kammaren står en avskuren konformad pelarlik sten som inte bär takplattan och vars funktion är okänd; den tyska källan kallar den en spetsig menhir med religiös betydelse. Takplattan sägs också ha en grop, "djävulens steg", och att den spräckts av blixten ses som ett gudomligt straff.