Tindoul de la Vayssière, Naturligt slukhål i Salles-la-Source, Frankrike

Tindoul de la Vayssière är ett naturligt slukhål med en oval öppning på cirka 40 meter i längd och 25 meter i bredd. Schaktet går ner ungefär 67 meter i kalksten, med ett omfattande nätverk av passager som sträcker sig mer än 2 kilometer under.

Utforskningen började på 1700-talet, då abbé Charles Carnus och hans team steg ned till schaktets botten. Sommaren 1892 utforskades den av Édouard-Alfred Martel och hans kusin Gaupillat, och 1962 gjorde Francis Maurette och R. Veyrunes den första rekognoseringen. Louis Armand installerade senare en metalltrappa, och i augusti 1949 fotograferade Louis Balsan en torr gång som han ansåg vara sitt mästerverk.

Det allmänna namnet tindoul kommer från en occitansk ljudhärmning för genljudet av stenar som kastas i en brunn. Andra benämningar på brunnar och svalg är tintarelle, tombarelle och donde, vars rot dod- påminner om klangen av en klocka när en sten kastas. På occitanska betyder tindoul helt enkelt schakt eller avgrund.

Schaktet öppnar sig direkt i berget, utan markerad stig eller räcke vid kanten; metalltrappan som Louis Armand satte in används av grottforskare där inne, inte av vanliga besökare. Huvudgalleriet är cirka 4 km långt, men två eller tre gallerier är fortfarande otillgängliga. Att ta sig ned kräver grottvana och utrustning.

Ett underjordiskt flodsystem under gropen är kopplat till vattenfallen i Salles-la-Source genom invecklade kalkstenskanaler. Detta dolda vattenflöde matar källorna som syns ovan jord, vilket länkar de dolda djupen till landskapet människor ser varje dag.