Abbey of St Meen, Romersk abbey i Saint-Méen-le-Grand, Frankrike.

S:t Meens abbey i Saint-Méen-le-Grand är en sammansatt kyrka med ett starkt utskjutande tvärskepp, norra sidoskepp och Vincentiuskapellet som ligger an mot skeppets södra sida. Orienteringen vändes 1850: det tidigare koret tjänar nu som skepp, medan tornet med sin skifferspira fungerar som kor. Västfasaden har ett stort gotiskt fönster med stenspröjsverk.

Ett keltiskt kloster kallat Saint-Jean de Gaël grundades omkring 600 av Sankt Méen, brorson till biskop Samson av Dol, med tillstånd av kung Judicaël, som drog sig tillbaka dit och dog mellan 648 och 652. Efter att ha förstörts av Karl den stores trupper omkring 800 och av vikingar 919 återuppbyggdes det 1024 av abbot Hinguethen cirka 2 km från den ursprungliga platsen och ställdes under Sankt Méens namn. Den romanska klosterkyrkan byggdes om från 1200-talet och långhuset revs 1771.

Klostret var först invigt åt Sankt Johannes av Gaël och fick namnet efter Sankt Méen vid återuppbyggnaden 1024. Kung Judicaël av Domnonée drog sig tillbaka hit och dog mellan 648 och 652; hans grav fanns i Saint-Michel-kapellet, där abboten Robert de Coëtlogon begravdes 1492.

Den forna klosterkyrkan, nu församlingskyrka, nås via östgaveln dit portalen flyttades 1850; tornet tjänar sedan dess som kor. Klosterbyggnaderna, uppförda på nytt av Antoine Fagon 1698–1712, köptes 1975 av HLM-bolaget i Rennes och byggdes om till lägenheter, så de går inte att besöka.

År 1177 hyste klostret kortvarigt resterna av en annan vördad helgon som på mystiskt sätt lämnades inom dess murar. Denna oväntade ankomst visar hur viktiga sådana religiösa centra var som destinationer för heliga reliker.