St. Brictius, romansk pelarbasilika i Oekoven, Rommerskirchen, Tyskland

Sankt Brictius är en treskeppig romansk pelarbasilika av ljus sten med mörkt skiffertak i Oekoven, en del av Rommerskirchen. Det höga fyrkantiga tornet till höger avslutas med en brant spira med kors, flankerad av hörnpinakler, och har smala bågfönster samt en stor öppen båge vid basen. Till vänster sträcker sig det långa rektangulära långhuset med rader av bågfönster och ett lägre sidoskepp med mindre fönster; framför byggnaden står träd.

S:t Brictius är en treskeppig romansk pelarbasilika daterad till 1100-talet; tornet, mittskeppet och absiden härrör från den byggfasen. Ett påvebrev från Honorius III år 1223 bekräftar kyrkan och dess gård till S:t Gereonklostret i Köln, och 1287 kallas Oekoven för första gången församling. Sidoskeppen ändrades på 1500-talet och försågs med kryssvalv på 1600-talet; 1877–1880 lät den kölnske arkitekten August Carl Lange riva dem och återuppföra dem i nyromanska former.

Kyrkan är vigd åt den helige Brictius av Tours, och Oekoven omnämns första gången som församling 1287. Ett påvebrev från Honorius III år 1223 bekräftar att kyrkan och dess gård tillhörde St. Gereon-klostret i Köln.

S:t Brictius ligger i Oekoven, en del av Rommerskirchen i Rhein-Neuss-distriktet, och är fortfarande den katolska församlingskyrkan, så besöket anpassas efter gudstjänsterna. Byggnaden är ett skyddat byggnadsminne i Nordrhein-Westfalen; den öppna bågen vid tornets bas visar ingångssidan.

Kyrkan är vigd åt den helige Brictius av Tours, en biskop från 400-talet. Det äldsta skriftliga belägget är en påvebull från Honorius III år 1223 som bekräftar kyrkan och dess gård till S:t Gereon i Köln. Oekoven kallas första gången församling 1287.