Eringaburg, järnåldersbefästning nära Delligsen, Tyskland

Eringaburg är en järnåldersbefästning på en östvänd utlöpare av Hils vid Ammensen, söder om Delligsen. Platån skyddades av branta sluttningar i söder och öster samt av ett cirka 300 meter långt bågformat vall- och gravsystem i väster och nordväst. I bokskogen är främst graven, upp till 2 meter djup, lätt att se; vallen, ursprungligen 2,5 meter hög, har förändrats i modern tid.

Platsen dateras till den sena järnåldern, med namnet Eringaburg först registrerat i ett kyrkligt dokument från 1007. Arkeologiska utgrävningar 2003 visade att den troligen användes tillfälligt för försvar snarare än som permanent bosättning.

Namnet Eringaburg förekommer första gången i en gränsbeskrivning av Hildesheims stift som biskop Bernward lät göra 1007, där det skrivs ”Eringabrug”. I Greene godsregister från slutet av 1500-talet nämns ”die ammenser Burg” och ”die ammenser Burgk”. Lokalt kallas platsen också Hünenburg bei Ammensen.

Platsen ligger i tät bokskog på en utlöpare av Hils ovanför Ammensen, söder om Delligsen. Den upp till 2 m djupa graven och den bågformiga vallen följs bäst bland träden; de branta sluttningarna i söder och öster kräver försiktighet. Inga murrester eller inre strukturer finns, så det är själva jordverken man följer.

Undersökningen 2003 lade fyra schakt genom vallgraven och fann inga sten- eller träelement; vallen, ursprungligen 2,5 m hög, och dess grav har omformats i modern tid. Inom det 4,1 ha stora inhägnade området hittades inga spår av inre indelning, och förhistoriska fyndlager saknas helt.