Liubice, Arkeologisk plats och kulturhistoriskt minnesmärke i Tyskland

Liubice är en arkeologisk plats på en halvö vid sammanflödet av Schwartau och Trave, cirka sex kilometer nedströms Lübecks gamla stad. Utgrävningar har blottlagt en borg med en 100 meter vid vall och en södra port, en stenkyrka med föregångare i trä, en hamn och två förborgar. I dag är området en gräsbevuxen jordvall utan synligt murverk.

Liubice uppstod ur en slavisk lågborgen vid Schwartaus mynning, vars äldsta vall daterats med dendrokronologi till 819. Gottschalk lät bygga om borgen från 1055, och omkring 1087 skilde en tolv meter bred grav den från fastlandet och gjorde den till en öbefästning. Från 1093 var den under Henrik residens för den obotritiska fursten, med hamn, myntverkstad och förborgsättningar, tills ranerna förstörde den 1138.

Namnet Liubice kommer från den slaviska roten *l'ub- (kär, älsklig), troligen som patronymikon med betydelsen "bosättningen för L'ubs eller L'ubomirs ättlingar". Platsen är en jordvall; inga stående kyrkoruiner finns, men utgrävningar fann en träkyrka med korsformig plan (22 gånger 15 m) under en senare stenkyrka. De kvarvarande abodriterna höll ting vid Marienkirche i Lübeck till 1200-talet, och slaviska rättsinstitutioner lämnade spår i Lübecks rätt.

Platsen ligger cirka sex kilometer nedströms från Lübecks gamla stad, på en halvö som bildas av en krök av Trave och mynningen av Schwartau, mittemot Teerhof. Det är ett outgrävt arkeologiskt monument utan ruiner eller anläggningar, så utöver en gräsbevuxen vall finns föga att se. Marken är ojämn och platsen är inte iordningställd för besökare.

Förvandlingen till en öbefästning var en avsiktlig försvarsstrategi, inte en olycka, vilket speglar bosättningens växande betydelse som handelsplats. En avsiktlig vallgrav skilde den från fastlandet och gjorde den mycket svårare att anfalla.