龙华革命烈士纪念地, Nationell minnesplats i Xuhui-distriktet, Shanghai, Kina.

Longhuas revolutionära martyrers minnesplats består av två delar: det före detta Kuomintang Songhu-garnisonens högkvarter och avrättningsplatsen. Högkvarteret har ett trevånings betongporttorn från december 1920 med krenelering och vakttorn samt ett tegel- och träfängelse från 1916 omgivet av en fem meter hög mur med taggtråd. Avrättningsplatsen är en 1 500 kvadratmeter stor tomt med ett monument och ett kulhålat dött träd.

Anläggningen förenar det forna högkvarteret för Songhu-garnisonen, uppfört 1871 som patronfabrik vid Jiangnan-arsenalen, med avrättningsplatsen intill dess fängelse från 1916. Mellan 1927 och 1937 hölls upp till 9 000 personer här och 800 sköts, bland dem Chen Yannian, Luo Yinong, Zhao Shiyan, Peng Pai och Yang Yin samt Longhuas tjugofyra martyrer natten till 7 februari 1931. År 1950 grävdes 18 fullständiga skelett fram vid avrättningsplatsen; 1988 klassades den som nationellt kulturminne och 1991 öppnades den för besökare.

Namnet Longhua kommer från det angränsande distriktet och templet. I männens cellblock finns en dikt på väggen: ”Longhuas gamla vind ingjuter mod; hjältar dör men deras vilja tar inte slut. Persikoblommor utanför muren, blod innanför – lika klara, lika röda.” Longhuas martyrkyrkogård, sammanslagen med platsen 1985, rymmer minneshallen där tillhörigheter från avrättade fångar visas.

Anläggningen består av två delar: det tidigare högkvarteret för militärpolisen i Songhu med porttorn och celler, och avrättningsplatsen på 1 500 m² i Longhua-martyrernas kyrkogårds nordöstra hörn. Avrättningsplatsen ligger vid gränd 2501 på Longhua Road; högkvarterets byggnader på nummer 2591 och 2577. Porttorn, vaktstuga, telefonrum, kontor samt mans- och kvinnoceller restaurerades mellan 1990 och 1991.

Bakom monumentet ”Longhua revolutionära martyrers avrättningsplats” står ett dött träd täckt av kulhål. Det 1500 m² stora området, en tidigare ödetomt nordväst om fängelset, kunde fastställas exakt först 1950, sedan 18 fullständiga skelett och ofullständiga kvarlevor grävts fram med hjälp av uppgifter från invånare och före detta fångar.