Former Benedictine abbey, Före detta benediktinerkloster i Neu St. Johann, kantonen Sankt Gallen, Schweiz

Det före detta benediktinerklostret i Neu St. Johann ligger i Sidwald, numera en del av Nesslau, och byggdes i sydschweizisk barockstil av arkitekten Pietro Andreota och timmermannen Kaspar Lederli fram till 1680. Den tidigare klosterkyrkan, nu katolsk församlingskyrka, har ett korflanktorn på nordöstra sidan med fem klockor gjutna 1870/71 av Grassmayr i Feldkirch. Inuti bär västläktaren en stor orgel vars fasad troligen involverade skulptören Johannes Wirtensohn, och längst fram till vänster i koret står en kororgel av Johann Matthäus Abbrederis (1690–1691).

Klostret var en nygrundning av klostret St. Johann cirka 10 km uppströms, som hade funnits sedan 1100-talet och brann ner 1626. De nya byggnaderna uppfördes till 1680 i dåvarande Sidwald, senare Neu St. Johann, under ledning av byggmästaren Pietro Andreota från Misox och timmermannen Kaspar Lederli från Bregenzerwald. I det konfessionellt blandade Toggenburg tjänade det furstabbotarna i St. Gallen i motreformationen tills det upphävdes 1805.

Kyrkan är fortfarande katolsk församlingskyrka i Neu St. Johann, och i de övriga klosterbyggnaderna finns Heilpädagogisches Zentrum Johanneum. I tornet vid korets nordöstra sida hänger fem klockor gjutna 1870/71 av Grassmayr i Feldkirch, med tonerna ass, c, ess, ass och c. En liten kororgel som Johann Matthäus Abbrederis byggde 1690–1691 för kyrkan i Thal placerades här 1990.

Den tidigare klosterkyrkan är nu katolsk församlingskyrka i Neu St. Johann och går att besöka; de övriga klosterbyggnaderna används av Johanneum, ett center för specialpedagogik. Anläggningen ligger i byn Neu St. Johann i kommunen Nesslau, cirka 10 km nedåt dalen från Alt St. Johann. I tornet vid korets nordöstra sida hänger fem klockor som göts 1870/71 av Grassmayr i Feldkirch.

De fem klockorna i koret flankerande torn på nordostsidan göts 1870/71 av Grassmayr gjuteri i Feldkirch och klingar i tonerna As°–c′–es′–as′–c″. Den stora orgeln på västra läktaren går tillbaka på ett instrument som troligen byggdes 1779 av Johann Michael Grass från Lommis; Späth Orgelbau rekonstruerade den 1988 i det bevarade skåpet och utökade den till 40 stämmor.