Port of Vancouver, Hamn i British Columbia, Kanada

Vancouvers hamn omfattade 25 stora maritima terminaler: tre för containrar, sjutton för bulklast och fem för styckegods, utspridda över Burrard Inlet och Roberts Bank i Delta, med 233 kilometer kustlinje. Centerm och Vanterm hanterade containrar, medan Neptune och Fibreco hörde till bulkterminalerna. Centerms container- och styckegodsterminaler hyrdes av P&O Ports, som köptes av Dubai Ports World 2005.

Panamakanalens öppnande 1914 gjorde att Vancouver kunde konkurrera om världshandeln som en alternativ väg till Europa. På 1920-talet avskaffade provinsen diskriminerande frakttariffer för järnvägsgods genom bergen, ett mål som drevs av den blivande borgmästaren Gerry McGeer, kallad "mannen som jämnade Klippiga bergen med marken". Prärivete skeppades därefter västerut via Vancouver. Ballantyne Pier, färdigställd 1923, var då det tekniskt mest avancerade hamnområdet i Brittiska imperiet. Den 1 januari 2008 slogs hamnen samman med hamnmyndigheterna i North Fraser och Fraser River och bildade Vancouver Fraser Port Authority.

Shipping Federation of British Columbia, bildat efter första världskriget av CPR, virkesexportörer och terminaloperatörer, motarbetade facklig organisering tills hamnarbetarna efter andra världskriget bildade den nuvarande ILWU-avdelningen. Hamnen är hemmahamn för Vancouver–Alaska-kryssningen, som går årligen från maj till september med över 1 miljon betalande passagerare på omkring 300 avgångar via terminalerna Canada Place och Ballantyne.

Hamnen är ansluten till stora motorvägar och järnvägsnät, vilket gör att last kan transporteras snabbt inåt landet. Besökare kan se verksamheten från olika utsiktspunkter längs vattnet.

Hamnens 30 100 direkta jobb ger en total sysselsättningseffekt på 69 200 när indirekta arbeten räknas in, och hamnjobben betalar i genomsnitt 52 % mer än medellönen i British Columbia. År 2004 bidrog hamnen med 1,8 miljarder dollar i direkt BNP.