Kanaal van Leuven naar Dijle, Skyddad kanal i Flandern, Belgien

Leuven-Mechelen-kanalen är en skyddad vattenväg som sträcker sig över Flandern och förbinder två stora städer. Flera slussar reglerar vattennivåerna längs dess lopp och definierar stränderna.

Dyle gjordes farbar med dammar och slussar redan 1327, men den växande handeln gjorde sträckan otillräcklig; 1686 utreddes en sidokanal och 1749 antogs en slutlig plan. Leuven fick koncessionen den 29 januari 1750 och ståthållaren Karl av Lothringen tog det första spadtaget i Wilsele den 9 februari med en silverspade och en utsmyckad skottkärra, nu på M Museum Leuven. Omkring 500 ardennerbönder grävde kanalen, som fylldes med vatten den 21 december 1752. Åren 1760-1763 togs slussen vid Brysselporten bort och tre nya byggdes i Tildonk, Boortmeerbeek och Battel.

Länge hette kanalen Leuvense Vaart, ”Louvainkanalen”, och fick sitt nuvarande namn först 1994 när den flamländska regionen tog över förvaltningen. Den gamla dragvägen är i dag cykelleden F8 mellan Leuven och Mechelen. På Vaartkom i Leuven minner Willy Peeters staty De Kanaalgravers (2000) om de 500 arbetare som grävde kanalen på två år.

Den tidigare dragstigen är nu cykelvägen F8 mellan Leuven och Mechelen. Kanalen är farbar för fartyg i klass II upp till 600 ton, med 3,30 m djupgående. Fem slussar av den sällsynta typen buiksas reglerar vattennivån; broarna manövreras centralt från ett torn i Kampenhout.

Kanalens fem slussar är av den sällsynta typen buiksas: urtagningarna i väggarna är rundade så att de öppnade portarna får plats. Den tidigare dragvägen är nu cykelleden F8 mellan Leuven och Mechelen, och kanalens anläggningar är sedan ett ministerbeslut den 19 mars 1997 skyddade som industriarv.