Punta Bianca, Bergstopp i Zillertalerna, Österrike och Italien

Hoher Weißzint reser sig på Zillertalernas huvudkam, vid gränsen mellan Sydtyrolen och Tyrolen. Den norra klipptoppen når 3 370 m, medan den högsta punkten med toppkors ligger omkring 150 m söder därom på 3 371 m. Ett brett snöfält täcker den övre delen, brutet vid kammen av två mörkgrå klipputskott; nedanför blottar sprickor och snöryggar grå is, och en brant klippsluttning gränsar till snön nedtill vänster. Glaciärer omger berget: Schlegeiskees i norr, Breitnockferner i öster, Weißzintferner i söder och Gliderferner i väster.

Den första bestigningen gjordes den 8 augusti 1871 av Erich Graf Künigl, kejserlig-kunglig löjtnant, tillsammans med en namnlös bonde från Lappach. De steg från Lappach via Weißzintscharte och övre Gliderferner; en nedstigning till Schlegeistal verkade omöjlig, så de återvände samma väg, och Künigl nådde ensam toppen via östryggen. Sedan dess ligger berget på gränsen mellan Tyrolen och Sydtyrolen.

Namnet Weißzint betyder "vit tand", efter den ljusa firn som tidigare täckte huvudtoppen. Det italienska namnet Punta Bianca har samma betydelse, och berget ska inte förväxlas med Punta Bianca i Östra Breoniealperna. På huvudtoppen står ett toppkors.

Normalvägen utgår från Edelrauthütte (Rifugio Ponte di Ghiaccio, 2 545 m) vid Lappachdalen och följer sydvästryggen på 3½ timme, UIAA grad I till II. Vid toppen förekommer besvärliga snödrivor och is. Från Hochfeilerhütte (2 710 m) tar västryggen omkring 5 timmar och kräver UIAA grad III om Hochfeiler passeras.

Namnet Weißzint betyder "vit tand" och kommer av den vita firn som tidigare täckte huvudtoppen; den norra klipptoppen är 3 370 m, medan den högsta punkten med toppkors ligger cirka 150 m söder därom på 3 371 m. Första bestigningen gjordes den 8 augusti 1871 av k.u.k. Oberleutnant Erich Graf Künigl tillsammans med en namnlös bonde från Lappach.