Schwarzmooskogel-Höhlensystem, Grottsystem i Altaussee, Österrike.

Schwarzmooskogel-Höhlensystem i Totes Gebirge nära Altaussee består av 17 enskilda grottor och mättes i augusti 2020 till 136 074 m längd och 1 125 m djup, vilket gör den till Österrikes näst längsta grotta. Schneevulkanhalle, som upptäcktes 1983, är cirka 130 m lång, 90 m bred och upp till 60 m hög, med en snökägla på omkring 50 m, 15 m höga isstalagmiter och istappar upp till 10 m långa. Steinbrückenhöhle (1623/204), upptäckt 1999, ingår i systemet.

Grottan upptäcktes första gången 1929, vilket ledde till systematisk utforskning från 1938. Internationella expeditioner, särskilt från Cambridge University, bidrog med viktiga fynd från 1976 och framåt om grottans struktur.

Systemet är stängt för besökare och förbehållet forskare. Namnet kommer från Schwarzmooskogel-massivet ovanför, och de enskilda grottorna bär namn som undersökningsklubbarna gett: Steinbrückenhöhle är uppkallad efter en närbelägen naturlig båge, en tidigare ingång till Traungoldhöhle som inretts till bivackskydd för grottforskare.

Systemet är endast tillgängligt för grottforskare; det finns ingen turistingång. Arbetet utgår från Loser-platån ovanför Altaussee, där den naturliga bågen vid Steinbrückenhöhle används som bivackskydd. Enbart Steinbrückenhöhle har sex ingångar, och de flesta undersökningar börjar vid ingång E, som inleds med en trång krypning följd av ett 30 meter djupt schakt med snö vid botten de flesta år.

En av de mer anmärkningsvärda kamrarna innehåller en permanent frusen snökon med flera isformationer, vilket representerar ett sällsynt underjordiskt fenomen. Denna isiga struktur behåller sin form året runt och avslöjar de speciella mikroklimatiska förhållandena på det djupet.