Yukon Island Main Site, Arkeologisk plats i Kenai Peninsula Borough, Alaska, USA.

Yukon Island är en skogbevuxen ö i yttre Kachemak Bay, cirka 1,6 km bred och 2,1 km lång, med stenig strand, branta eroderande klippor och skog av sitkagran och hemlock som når omkring 150 m. Dess främsta arkeologiska inslag är en stor skalhög, Yukon Island Main Site, ett nationellt historiskt minnesmärke.

Den huvudsakliga skalbanken upptäcktes 1924, då erosion blottade gamla människorester. Frederica de Laguna grävde där på 1930-talet och byggde en 1 500-årig kronologi över användningen, som senare forskning till stor del bekräftat. Platsen utsågs till National Historic Landmark 1962 och fördes in i National Register 1966. En inventering 1976 fann fem ytterligare skalbankar, en 12 fot djup med kol-14-dateringar till 1100–1300 e.Kr.

Öns namn kommer från Yukonfloden långt norrut, inte från något lokalt dena'ina-ord. Fyndet 1924 av kvinnliga kvarlevor i en eroderande skalhög lockade Frederica de Laguna, vars utgrävningar på 1930-talet gav en 1500-årig kronologi över användningen. Yukon Island Center öppnade 1991 på mark som röjts på 1970-talet.

Yukon Island ligger cirka 14 km söder om Homer, varifrån vattentaxi regelbundet går till ön för kajakpaddlare. Ön saknar fast befolkning; Yukon Island Center, som öppnade 1991, använder en liten röjd del och tar emot grupper på 50–60 personer med 24 bäddar. Närmaste fastland ligger omkring 1,3 km bort, Hesketh Island cirka 650 m sydväst och Cohen Island ungefär 900 m nordost.

En jordbävning 1964 fick ön att sjunka med cirka 2 fot (60 centimeter), vilket satte igång kusterosion som kontinuerligt blottar arkeologiskt material. Denna erosion har ironiskt nog hjälpt forskningen genom att avslöja artefakter och lager som annars skulle förbli dolda.