Kaniakapupu, Ruinerna av ett kungligt sommarpalats i Hawaii, USA

Kaniakapupu är ett kungligt sommarpalats vars stengrund och väggar fortfarande syns bland tät vegetation i Nuuanu-dalen. Strukturen visar en central rumsplan med omgivande verandor, byggd med metoder som är typiska för hawaiisk arkitektur på 1800-talet.

Kaniakapupu byggdes innan Hawaiis huvudstad 1845 flyttades från Lahaina till Honolulu. Den 5 juli 1842 antecknade missionären Amos Starr Cooke att guvernör Kekuanaoa lät uppföra ett stenhus åt kungen i Luakaha; reträtten stod klar 1845. En karta från 1874 kallade redan platsen "Old Ruins", och inga handlingar förklarar övergivandet. På 1950-talet återupptäcktes platsen, röjdes och ruinerna stabiliserades mot erosion och invasiva växter.

Namnet Kaniakapūpū betyder ”landsnäckornas sång” och syftar på de kāhuli-trädsnäckor som en gång var talrika här och enligt hawaiisk folktro sjöng vackert om natten. Arkeologerna Susan A. Lebo och James M. Bayman hävdade 2001 att namnet är en modern felbenämning, möjligen från tidigt 1900-tal, knuten till en stenkonstruktion sydost om huset som anses vara ett heiau för Lono. Under kungens livstid hette egendomen Luakaha, ”platsen för vila”.

Ruinerna är officiellt stängda för allmänheten och obehöriga kan bötfällas, även om platsen inte övervakas regelbundet. Det finns ingen laglig tillfart och inget tillståndssystem; murarna kan bara ses från utsidan av tomten. Ruinerna ligger i övre Nuʻuanu-dalen, cirka 8 km från centrala Honolulu, dit man på 1800-talet tog sig med häst och vagn.

År 1847 drog palatsets område till sig ungefär 10 000 människor för ett firande av återkomsten av hawaiisk självständighet efter en period av utländsk ockupation. Denna sammankomst visade hur viktig platsen var för kungariket och dess folk.