Lagoa dos Patos, Kustlagun i Rio Grande do Sul, Brasilien

Lagoa dos Patos är en instängd kustlagun i Rio Grande do Sul, Brasilien, som löper från nordost till sydväst parallellt med Atlanten, från vilken den skiljs av en cirka 8 km bred sandbank. Den är 290 km lång och upp till 71 km bred, med ett medeldjup på nästan 6 m. Dess enda utlopp till havet ligger vid Rio Grande, och floderna Jacuí-Guaíba och Camaquã mynnar i den.

Lagunen förekommer på Mercators karta från 1548 som en namnlös flodmynning, och den nederländska kartografen Frederick de Wit registrerade Rio Grande i sin atlas från 1670. Nicolaas Visscher knöt 1698 namnet på Patos-indianerna till lagunen. Omkring 1720 bosatte sig azorer från Laguna nära São José do Norte för att söka missionernas boskap, vilket ledde till grundandet av Forte Jesus, Maria, José och Rio Grande 1737.

Namnet knyts oftast till Patos-folken vid stränderna, medan berättelsen om ankor som spanska fartyg släppte loss 1554 saknar historiskt stöd. I söder fortsätter småskaligt fiske efter räkor och multe, och vid torka gynnar saltare vatten fångsterna framför bevattning.

Lagunen är segelbar från Rio Grande till Porto Alegre för fartyg med upp till 5,10 m djupgående, och farleden hålls öppen genom muddring på vissa ställen. Starka vindar rör upp korta vågor och vita gäss över hela ytan, vilket försvårar för små och medelstora båtar. I södra halvan kan torka göra vattnet salt, vilket skadar bevattningen men gynnar småskaligt fiske efter räka och multe.

Vattnet växlar mellan sött och bräckt under året, med saltvatten som tränger långt inåt land när särskilda vindmönster uppstår. Denna ständigt föränderliga natur innebär att besökare kan möta mycket olika vattentyper beroende på när de anländer.