Convento de San Bernardo, Oskodda karmelitkloster i Salta, Argentina

Convento de San Bernardo är ett långt vitputsat komplex i centrala Salta med tegeltak. Kapelldelen har en svängd gavel med ett litet kors, ett mörkt rektangulärt fönster och en välvd ingångsdörr; längre bort ramar en stor gavel med sniderier och runt emblem in en indragen dubbeldörr. Klosterporten har en dörr av algarrobo-trä, handsnidad av urinvånare 1762, med salomoniska kolonner och en dubbelbågig överliggare med inskriften "Don Pedro Balentín de la Cámara, año 1762".

Platsen började som eremitbostaden San Bernardo, Saltas skyddshelgon, och 1586 byggdes ett sjukhus helgat åt San Andrés intill. Förstört av jordbävningen 1692 återöppnades sjukhuset 1726 och 1805 under betlehemitfäderna. 1846 hämtade prästen Isidoro Fernández barfotakarmeliter från Chile och grundade Nuevo Carmelo de San Bernardo; eremitbostaden och sjukhuset blev det nuvarande klostret. Den 14 juli 1941 förklarades det som nationellt historiskt monument.

Klostrets namn kommer från San Bernardo, Saltas skyddshelgon under dess tidiga år. De barfota karmelitnunnorna anlände från Chile 1846 på begäran av prästen Isidoro Fernández, som grundade beguinklostret «Nuevo Carmelo de San Bernardo». Dörren av algarrobo-trä, snidad av inhemska händer 1762, bär inskriften «Don Pedro Balentín de la Cámara, año 1762».

Klostret ligger öster om centrala Salta, en kort promenad från Plaza 9 de Julio. Ingången är den nya portada som öppnades när karmelitnunnorna kom, inte den gamla sjukhusdörren intill kapellet. Klostrets innandöme är stängt för besökare; algarrobo-dörren från 1762 syns från ingångssidan.

Klostrets entrédörr snidades för hand i algarroboträ av inhemska hantverkare 1762 och bär inskriften ”Don Pedro Balentín de la Cámara, año 1762”. Den tillhörde familjen de la Cámara och sattes in här 1847, när sjukhusporten murades igen och en ny port öppnades.