San Martín Palace, Ceremonipalats för utrikesministeriet i Retiro, Buenos Aires, Argentina

San Martín-palatset är ett palats i Beaux-Arts-stil mittemot Plaza San Martín i stadsdelen Retiro i Buenos Aires. De ljusgrå fasaderna är klädda i stenliknande material, med räfflade pilastrar och dekorerade kapitäl som bär en utskjutande kornisch, och ovanför denna ligger ett skiffermansardtak med runda takfönster. Höga fönster med lamellluckor öppnar sig bakom smidesjärnsbalkonger på stenkonsoler, och bottenvåningen har horisontella rustikaband.

Palatset ritades 1905 av Alejandro Christophersen för Mercedes Castellanos de Anchorena, uppfördes från 1909 och invigdes av familjen Anchorena till hundraårsminnet av Argentinas självständighet. Under de tjugo år familjen ägde det kallades det Palacio Anchorena; 1936 köptes det av den argentinska staten och blev utrikesministeriets säte under namnet Palacio San Martín. När Cancillería-byggnaden öppnade 1993 blev palatset ceremoniskt säte, och 1994 förklarades det som nationellt historiskt monument.

Palatset har fått sitt namn efter Plaza San Martín som det vetter mot i Retiro; fram till 1936 kallades det i folkmun Palacio Anchorena efter familjen som beställde det. I dag rymmer det Argentinas diplomatimuseum och ett bibliotek om folkrätt och de internationella relationernas historia. I salongerna visas 1900-talsverk av Antonio Berni, Lino Enea Spilimbergo, Pablo Curatella Manes och Roberto Matta samt en samling förcolumbiansk konst.

Palatset vetter mot Plaza San Martín i Retiro och nås från Avenida Santa Fe eller Avenida del Libertador. Det är ingen bostad utan utrikesministeriets ceremoniella säte och öppnar inte för vanliga besök; tillträde ges vid officiella evenemang och enstaka guidade tillfällen. I byggnaden finns Argentinas diplomatimuseum.

Palatset rymmer Argentinas diplomatimuseum och ett bibliotek ägnat åt folkrätt och internationella relationers historia. I rummen finns också en samling förcolumbiansk konst och 1900-talsverk av Antonio Berni, Pablo Curatella Manes, Lino Enea Spilimbergo och Roberto Matta. Sedan 1994 är det ett nationellt historiskt monument.