Puente del Inca, Naturlig bågformation i Las Heras-departementet, Argentina

Puente del Inca är en naturlig båge av travertin och cementerat bergkross över floden Las Cuevas, 53,4 m lång, 27,6 m bred och 10,2 m tjock, som reser sig 19,2 m över vattnet. Dess rundade, asymmetriska massa är grön, orange, gul och ockrafärgad av mikrobsamhällen och termiskt vatten; under den hänger stalaktiter. På vänstra stranden står ovanför avlagringarna en grå stenbyggnad med en välvd ingång och två fyrkantiga fönster.

Cementeringen av de skredmassor som kom från de stora jordskreden på Aconcaguas sydvägg började för omkring 14 798–13 886 år sedan; bågen öppnades för omkring 8 620–8 254 år sedan genom Río Cuevas bakåtskridande erosion. Charles Darwin besökte platsen i mars 1835 och tecknade bron med dess stora stalaktiter. I början av 1900-talet byggdes ett hotell, en kyrka och termiska bad, som övergavs efter en lavin 1965; 1991 förklarades monumentet som skyddszon.

Namnet Puente del Inca knyter den naturliga bågen till inkafolkets vägnät Qhapaqñan, som korsade detta andiska pass och nu är ett UNESCO-världsarv. Den övergivna badpaviljongen från tidigt 1900-tal vid bågen hade separata bassänger med vatten från olika varma källor och förbands med hotellet genom en tunnel.

Platsen ligger direkt längs Riksväg 7 mellan Mendoza och den chilenska gränsen, med parkeringsplatser och enkel åtkomst från vägkanten. Den bästa perioden att besöka är mellan november och mars, då snöförhållandena i bergen är mer gynnsamma och vägen är säkrare att färdas på.

Vattnet som fortfarande sipprar genom formationen håller en temperatur på omkring 33 grader Celsius och förändrar ständigt mönstren på ytans färger. Människor brukade bada i de naturliga poolerna, men tillträdet är nu stängt för att skydda den geologiska strukturen.