Antuco, Stratovulkan i Biobío-regionen, Chile

Antuco är en blandad stratovulkan med basaltisk och andesitisk-basaltisk sammansättning i nationalparken Laguna del Laja, på Laja-lagunens sydvästra strand. Den består av två enheter: den äldre Laja-konen, avskuren av en 4 km bred hästskoformad amfiteater öppen mot väster, och den yngre Antuco 2-konen som byggts upp inuti den. En liten pyroklastisk kon kallad Sombrerito ligger i huvudkratern.

Antucos aktivitet började för omkring 130 000 år sedan under senpleistocen. Den första byggnaden, Antuco 1 eller vulkanen Laja, kollapsade för cirka 9 700 år sedan i ett våldsamt freatomagmatiskt utbrott och lämnade en fyra kilometer bred hästskoformad amfiteater öppen mot väster, där den nuvarande konen Antuco 2 senare växte fram. Historiska källor anger minst sjutton utbrott mellan 1739 och 1911, bland dem den kalla laharen den 1 februari 1820 och sprickutbrottet 1853 som höjde Laguna del Laja med tjugo meter.

Namnet Antuco kommer från mapudungun: antu (sol) och ko (vatten), ”solens vatten”. Vulkanen låg vid Antuco-passet, som användes för att frakta varor till och från den argentinska pampan; Luis de la Cruz korsade det 1806 från Concepción till Buenos Aires. Den första bestigningen 1829 av Eduard Poeppig och en namnlös chilensk mulåsnedrivare räknas som starten för klättring i Chile.

Vulkanen ligger i nationalparken Laguna del Laja, 90 km öster om Los Ángeles, vid Laja-lagunens sydvästra strand; på sluttningarna finns skidorten Antuco. Den internationella vägen mot Pichachén-passet korsar lavafältet från 1752 på norra sidan. Tillträdet sker från parken, och i huvudkratern sitter den lilla konen Sombrerito.

Kraters nuvarande inre kägla heter Sombrerito och visar bara svag fumarolaktivitet. Utbrottet 1820 skapade en kall lahar som rann ned genom Laja-dalen, och 1853 dämde ett sprickutbrott Laja-lagunens utlopp och höjde dess nivå med tjugo meter.