Wakayama-jinja, Shinto-helgedom i Shimamoto, Japan

Wakayama-jinja är en shinto-helgedom i Shimamoto, Osaka prefektur, helgad åt Susanoo-no-Mikoto. Huvudbyggnaden, uppförd 1807 i nagare-zukuri-stil med tre fack, har ett brett mittfack och en utskjutande karahafu-gavel över ingången. På området finns en skog av omkring 200 år gamla Castanopsis sieboldii-träd, och utsikten sträcker sig till berget Otokoyama och sammanflödet av floderna Katsura, Uji och Kizu.

Enligt helgedomens tradition grundade munken Gyōki den år 701 på kejsar Monmus order för att vörda Susanoo-no-Mikoto. År 1074 infördes den bland de officiella helgedomarna, och templet Shōbatsu-ji tjänade den som jingū-ji. Kejsar Go-Toba sände en kejserlig sändebud, och Kusunoki Masashige lät en hög vasall be här när han tog farväl av sin son Masatsura i Sakurai. Den döptes om till Wakayama-jinja under Meiji-eran efter ortnamnet och hette tidigare Nishi-Hachioji-sha eller Gozu-Tennō-sha.

Helgedomen hette länge Nishi-Hachioji-sha eller Gozu Tenno-sha; namnet Wakayama-jinja antogs under Meiji-eran i samband med åtskillnaden av shinto och buddhism, efter ortnamnet. Den rituella Okage-odori-dansen som Wakarenju från byn Todai-ji framförde 1831 avbildas på en stor votivtavla, 90 gånger 121 cm, skänkt av åtta män från trakten.

Närmaste station är Minase på Hankyu Kyoto-linjen; därifrån tar man en Hankyu-buss till hållplatsen Wakayamadai Center och går sedan cirka 9 minuter (ungefär 700 m) nordväst. Området omfattar den skogbevuxna marken samt bisanctuaryerna Kogarasu och Momoyama Inari.

Helgedomens lund är ett bestånd av omkring 200 år gamla Castanopsis cuspidata, utsett till naturminne i Osaka prefektur den 29 januari 2002 och upptaget bland Osakas hundra gröna platser. Från området ser man berget Otokoyama och där floderna Katsura, Uji och Kizu möts.