Storkyrkobrinken, Gångzon i Gamla stan, Sverige

Storkyrkobrinken är en gata i Gamla stan som går från Högvaktsterrassen vid Kungliga slottet ner till Myntgatan och Riddarhustorget. Den korsas av Trångsund, Prästgatan och Västerlånggatan och är parallellgata till Salviigränd och Stora Gråmunkegränd. Längs gatan ligger byggnader som Oxenstiernska palatset vid nummer 2 och Beijerska huset vid nummer 4.

Under medeltiden var Storkyrkobrinken den huvudsakliga backen upp till bykyrkan på Stadsholmen, och 1422 omtalas den som sancte nicolauese port, S:t Nikolai port, genom vilken man kom in i staden norrifrån. Avsnittet väster om Västerlånggatan kallades S:t Laurentii gränd 1436, och från 1431 gav en skolstuga i gatan namn som Scolestue backen 1520 och skolstuffue grenden 1571. År 1637 uppträder den som Slottsgatan, och den nuvarande formen Storkyrko Brinken finns belagd 1771.

Namnet Storkyrkobrinken syftar på backen vid katedralen, men gatan var länge känd för sin skola: en skolstuga som uppfördes 1431 gav namn som Scolestue backen (1520) och Skolstugegränd (1571). Här stod en staty av Sankt Nikolaus, handelsmännens och sjöfararnas skyddshelgon, som folk offrade till före sjöexpeditioner.

Zonen är helt tillgänglig för fotgängare utan att behöva oroa sig för fordonstrafik eller kliva åt sidan för bilar. Den sluttande ytan kan bli hal under vintermånaderna, så lämpliga skor rekommenderas när man besöker området.

Under den svenska stormaktstiden 1637 bar gatan tillfälligt namnet Slottsgatan innan den fick sin nuvarande beteckning. Denna namnändring speglar de politiska skiften och administrativa förändringar som omformade staden under den eran.