Gadara Aqueduct, Romersk akvedukt i Syrien och Jordanien

Gadara-akvedukten, även kallad Qanatir Fir'awn, var ett romerskt vattensystem på omkring 155 km som försörjde Adraha, Abila och Gadara. Den började vid en romersk damm nära Dilli i södra Syrien och gick först ovan jord, där wadier korsades på broar fem till tio meter höga. I dagens Jordanien fortsatte den som en 106 km lång tunnel, driven genom cirka 2 900 vertikala och diagonala schakt upp till 70 m djupa, vars bergväggar ännu visar mejselspår.

Systemet påbörjades troligen under 1:a århundradet e.Kr. och fullbordades till största delen under 2:a; det försörjde Adraha, Abila och Gadara i över 400 år, delar fram till 1100-talet. En 25 km lång sträcka kunde inte tas i bruk på grund av mät- eller byggfel, så den 30 km långa Turab-akvedukten från 1:a århundradet f.Kr. infogades för att leda vattnet till Gadara. Mathias Döring vid Hochschule Darmstadt undersökte den från 2004.

Lokalt kallas kanalen Qanatir Fir'awn, ”faraos vattenväg”, och det arabiska namnet Qanat Fir'aun används fortfarande. Resenärerna Johann Gottfried Wetzstein (1860) och Gottlieb Schumacher (1896) beskrev en underjordisk stad under Adraha vars invånare hämtade vatten ur kanalen med krukor på rep; i dag finns inga spår av den och nutida forskare ser berättelserna som feltolkade utgrävningsfynd.

Tunneln har en lutning på cirka 0,3 meter per mil, så vattnet rörde sig enbart genom gravitationen. Den drevs genom omkring 2 900 vertikala och diagonala schakt upp till 70 m djupa, många med trappor ner till kanalen. Ulrich Jasper Seetzen var 1805 den förste europé att rida längs linjen; stora delar av sträckningen går genom öppen terräng nära Dilli och Dera'a.

Nästan alla av de omkring 2 900 byggnadsschakten längs tunneln grävdes diagonalt i 45–60 grader, med trappor ner till vattenkanalen inne i berget. Den förste västerländske resenären som red längs den så kallade Kanatir var Ulrich Jasper Seetzen år 1805.