Boffalora sopra Ticino railway bridge, Järnvägsbro i Boffalora sopra Ticino, Italien

Järnvägsbron i Boffalora sopra Ticino är en bågbro med överliggande bana över Ticino mellan Boffalora sopra Ticino och Trecate, på linjen Turin-Milano. Den är 305,16 meter lång, har 11 bågar och 10 pelare och är helt klädd i granit från Montorfano. Sedan 1962 bär den enbart järnvägstrafik.

Napoleon Bonaparte beställde bron 1808 för att förbinda Frankrike med sitt kungarike Italien, men arbetet avstannade med hans fall 1813. 1823 enades Karl Felix av Savojen och Österrikiska kejsardömet om att återuppta det; ingenjören Stefano Ignazio Melchioni från Novara byggde 11 valv på 10 pelare klädda i granit från Montorfano, färdiga 1858. 1859 försökte österrikarna spränga bron under slaget vid Magenta, men den förblev delvis farbar och Napoleon III:s kejserliga garde korsade den.

Bron kallas också Ponte di San Martino efter byn San Martino i Boffalora sopra Ticino som den förbinder med Trecate. Sedan 1962 går bara tåg på linjen Turin–Milano över den, vägen flyttades till en intilliggande ny bro. Järnvägsavtalet den 18 oktober 1858 mellan Piemonte och Lombardo-Veneto gav bron dess järnvägsfunktion.

Bron kan ses från dalen nedanför och från stigar i närheten som erbjuder bra utsiktspunkter längs rutten. Bäst syns den när man närmar sig med tåg eller från områdena på båda flodstränderna.

Bron är helt klädd i granit från Montorfano, med 11 valv på 10 pelare; ingenjören var Stefano Ignazio Melchioni från Novara och slutkostnaden blev 3215 österrikiska lire. I augusti 1944 flög ett tiotal brittiska flygplan mycket lågt för att bomba bron, men bomberna missade målet.