Orino Castle, Rocca i norra Italien

Orino slott är en befäst struktur på förhöjd terräng i norra Italien, med stenmurar och torn från medeltiden. Konstruktionen visar typisk försvarsdesign som användes i Lombardiet under den tiden.

Den första säkra uppgiften om fästningen finns i akterna från församlingskyrkan S. Lorenzo in Cuvio, daterade mars 1176. Den befästes troligen på nytt under langobardisk tid och kontrollerades av Besozzi eller Cotta, åt vilka Francesco Sforza 1450 förlänade pieven Valcuvia. Den tjänade som militär bas i 1200-talets strider mellan guelfer och ghibelliner fram till Viscontis seger. Rocchettan på innergården härrör från en ombyggnad på 1400-talet; 1512 ockuperades borgen av schweiziska trupper fram till slaget vid Marignano 1515, varefter den revs.

Slottet är fortfarande kopplat till lokal identitet och visar hur medeltida samhällen skyddade sina landområden. Vandringsgäster och historieentusiaster använder platsen idag för att förstå det förflutna i denna kuperade region.

Fästningen ligger på en klippavsats på 540 meters höjd, nordost om Orino ovanför Valcuvia. Den är privatägd, så den muromgärdade gården, cisternen och den förfallna Rocchetta ses utifrån. Klättringen från byn sker till fots över ojämn mark; den skogklädda sluttningen och den exponerade avsatsen ger växlande väder.

Borgen kallas lokalt "Roca di Arian". Enligt legenden höll arianerna, fördrivna från Milano av biskop Ambrosius, fästningen till dess milanesiska trupper intog "Forte di Varese" år 389 e.Kr.; de flydde när sankt Lars visade sig i lågor.