San Niccolò, Romersk kyrka i Casole d'Elsa, Italien

San Niccolò är en kyrka som uppstått genom att kryptan i Casoles kollegiatkyrka, ombyggd i gotisk stil på 1200-talet, monterades ned och återuppfördes; kyrkans inre mått motsvarar exakt kryptans. Insidan utgörs av ett absidförsett tvärskepp med kryssvalv, indelat i fem skepp av rundbågar på kolonner, med två halvcirkelformade absider inmurade i väggen och osynliga utifrån. Fasaden domineras av en portik, och 1600-talsfreskerna är utförda av Francesco Rustici, kallad il Rustichino.

San Niccolò dokumenteras första gången den 17 juni 1348, då Guazzolino del Gorda skänkte 10 soldi för att helgonbilder skulle målas; freskerna utfördes först tre århundraden senare. Den 6 november 1386 fanns redan en Societas Sancti Nicolai, som Ghita del fu Maffeo da Cavallano skänkte reliker till. En visitation 1423 fann två altaren, och 1576 lät Societas Beate Marie Virginis med 200 medlemmar bygga fasadportiken och ett klocktorn som förstördes under andra världskriget och senare återuppfördes.

Interiören rymmer en målning från 1300-talet från den sienesiska skolan placerad vid huvudaltaret, vilket speglar regionens konstnärliga traditioner. Detta verk lockar besökare intresserade av medeltida konst och förblir en fokuspunkt i tillbedjansutrymmet.

Kyrkan ligger några hundra meter från Casole d'Elsas centrum, så man tar sig dit till fots eller med en kort färd, inte mitt i byn. Den används nu som begravningskapell, och begravningsplatsen ligger på mark som redan använts för etruskiska gravar. Lägg märke till fasadens tre portaler; den mittersta kröns av en sliten båge som vilar på två kragstenar.

Kyrkan är resultatet av att kryptan i Casoles kollegiatkyrka monterades ned och byggdes upp igen när den kyrkan fick gotiska former på 1200-talet; innermåtten stämmer exakt med kryptans. Här förvaras ett processionskors från 1200-talet, och en fresk som pryder en grav, funnen i början av 1900-talet, tyder på att byggnaden från början tjänade som begravningskapell. Kyrkogården ligger på mark som redan använts för etruskiska gravar.