Cemetery of Wismar, Trädgårdsminnesmärke på begravningsplats i Wismar, Tyskland

Wismars begravningsplats är en smal, öst-västligt orienterad begravningsplats söder om gamla stan, delad av Schweriner Straße i den större östra begravningsplatsen och den mindre västra. Den anlades från 1832 med trädgårdsgestaltning av arkitekten I. G. Borgward och har kvar gamla träd. Området omfattar Gamla begravningsplatsen och 20 enskilda monument, bland annat Martenskapellet från 1832 och det nyklassicistiska vaktmästarhuset från 1832/33.

Den 14 september 1831 beslutade Wismars råd och borgerskap att anlägga en ny begravningsplats, påbörjad 1832 söder om gamla staden på mark som tillhört stadens tidigare befästningar. Trädgårdsanläggningen följde ritningar av arkitekten I. G. Borgward. Köpmannen Johann Gottfried Martens, ledamot av begravningsplatskommittén, drev projektet och lät 1832 uppföra familjens nyklassicistiska gravkapell som östra gräns; kapellet restes på 1940-talet efter ritningar av den hamburgske arkitekten Konstanty Gutschow.

På kyrkogården finns en Ehrenhain, en minneslund för socialismens kämpar, anlagd på 1960-talet. Skyltar där hedrar kommunisterna Johann Frehse och Ernst Scheel, mördade i Dachau, och KPD-ordföranden Ernst Thälmann, mördad i Buchenwald 1944. En minnessten från 1921 på östra sidan gäller de skjutna arbetare som försvarade republiken under Kappkuppen 1920.

Begravningsplatsen ligger söder om Wismars gamla stad och delas av Schweriner Straße: den större Ostfriedhof nås via Wiesenweg, den mindre Westfriedhof direkt från vägen. Området är smalt och sträcker sig öst-väst, så en promenad passerar i tur och ordning Gamla begravningsplatsen, Östra och Västra begravningsplatsen. Martenskapellet och vaktmästarhuset från 1832/33 ligger i den äldre delen.

På begravningsplatsen ligger 36 tvångsarbetare som dog under andra världskriget begravda vid Schweriner Straße; en minnessten från 1947 på västra begravningsplatsen hedar dem. Många hade arbetat vid Triebwagen- und Waggonfabrik eller Dorniers flygplansfabriker. En sten från 1921 på östra sidan hedar i stället de arbetare som sköts när de försvarade republiken under Kappkuppen 1920.